För några veckor sedan fick jag ett mms med från mammi.
Växthuset som hon och jag drog hem genom snöyran en hemsk eftermiddag i februari/mars förra året, håller på att väckas till liv.
Min första reaktion var; jag vill åka hem NU.
Men det gjorde jag förståss inte. För vd ska jag göra uppe i norr mer än att odla chili och tomater? I och för sig ingen dum sysselsättning, men då jag nyligen även blivit med jobb här nere i södern så kanske jag lär stanna tills jag är klar med vårens sudier samt är ledig från jobbet.
Okejs, så snart täker jag ändå bege mig dit. Till växthuset, till skogen.
Fyra dagar i Glansis, och allt jag kan tänka på att göra är att hänga på detdär gärdet, i växthuset, i bersån, med mina kvarlämnade chilis, bära in kruka efter kruka i detta växthus.. Så som jag längtar efter att se hur mitt valnötsträd, min calamondin och min oliv mår. Jeeez, mina små bäbisar... too loong no smell.
Om nio dagar är jag där, I växthuset, I min berså. I min stuga. I min skog.
Ingenting är som hemma, och ingenting är som att vara på resande fot.
Jag har svårt att hitta balansen där, speciellt i kombination med att jag vill ha många plantor
i mitt liv. Tur att jag har en snäll mormor och mamma som jag kan lämna de stackars övergivna
barnen hos när jag åter igen bestämmer mig för att bege mig bortåt.
Förövrigt; jag behöver en vän i Glansis som kan vattna växthuset i slutet av Juni.
Och mormor, om du läser detta; jag längtar efter dig!
På återseende.
